Vid återvinningen

Nas, March 14 at Berns

Att lära sig ro, del 3

Hon sprang fort, så fort hon bara kunde. Stigen försvann snabbt bakåt under hennes bara fötter och skogen bredvid blev till en dimma av gröna nyanser. Kottarna hon trampade på bekom henne inte. När den gröna dimman gav vika och hon såg huset tog hon i med all sin kraft:
– Mamma, kom fort! Peter har gjort illa sig!

När de vaknat den dagen hade regnet öst ner och efter frukost hade de metat småfisk i båthuset. Efter lunch hade det spruckit upp och Peter hade frågat om han fick låna Holgers spinnspö för att fiska vid Karlsons grynna, där Holger fått den stora gäddan. Det hade han fått, mot att han tog med sig Margareta. Då var man att gå över till andra sidan ön, som vätte ut mot öppet hav. Den sidan var kargare, stenigare och mer vindpinad. På ett ställe bildade en samling allt mindre stenar en naturlig pir. Utanför den, ett långt spinnkast ut, låg grynnan. En tidig morgon året innan hade Holger tagit dem dit, för att lära dem kasta och för att kanske kroka den av de stora gäddor bröderna Karlsson sa höll till där.

Margareta mindes allt. Redan när Holger väckt dem, tidigt, hade hon märkt att han var mer engagerad, mindre distanserad, än vanligt. Den korta promenaden i den svala morgonen. Och när de var framme, det lugna ljudet från spöet genom luften, surret från rullen, plasket från draget – sent och tyst. Sedan hugget, Holgers ovanligt tydliga upphetsning.
– Den är stor!
Gäddans rusningar, som Holger bara höll emot. Först blänket av gäddans vita mage när den var på väg upp, sedan hela fisken som avtecknade sig mot det djupare, mörkare vattnet, innan den försvann igen. De korta, exakta instruktionerna till Peter när det var dags för håven. Hennes egen upphetsning när den största fisk hon någonsin sett, sprattlande kom upp ur vattnet. Holgers spända hand när han höll fast den mot stenen, det dovt fuktiga, obehagliga ljudet från danken som slog i gäddans huvud.

Peter hade stått på samma sten som Holger den gången. Den var stor nog för en vuxen och ett barn att stå på utan problem. Året innan hade han nått lite mer än halvvägs med sina kast, i år slog draget ner där vattnet skiftade nyans innan grynnan. Lite för kort fortfarande. Margareta hade mest följt med för att slippa hålla Karin sällskap i huset, så hon hade letat fina småstenar i det grunda vattnet i början av piren. Nästa sten utanför Peter låg kanske en meter ut och det skulle bara gå att stå en på den. Sedan kom ett par mindre stenar, som man möjligen skulle kunna stå med en fot var på.
Det är möjligt att det var avsaknaden av kastljud, som fick henne att titta upp. Hursomhelst hade hon precis sett Peter förbereda sitt hopp över till den sista större stenen. Hoppet hade varit stelt och upprätt, han hade hållit spinnspöet ut från kroppen och inte pendlat med armarna. Han hade landat precis i vattenbrynet, med vänsterfoten vinklad snett emot stenen och med ett skrik rutschat ner i vattnet. Vattnet mellan stenarna var kanske meterdjupt, men med spöet fortfarande hållet över vattenytan hade han inte kunnat ta sig upp på den hala stenen. Margareta hade snabbt varit på plats, tagit emot spöet och sedan hjälpt honom upp. Det var först när han rest sig och fullt ut stött sig på vänster fot som hans ögon vidgats och han sagt, lugnt, att det gjorde ont och att hon skulle hämta mamma. När hon kommit upp på klippan hade han ropat, med en ton hon aldrig hört förut, att hon skulle skynda sig. Det var då hon börjat springa.

Det var inte så farligt. Foten var rejält svullen och han hade skrapsår en bit upp på låret, men Holger hade konstaterat att den var stukad, rejält, men att det inte krävdes mer än ett stödförband och ett par dagar utan att han alls stödde sig på den. Det var inte det att de daltade med Peter, snarare tvärtom. Skadan krävde och fick uppmärksamhet och med den Peter. Holger tog fram ett gammalt par åror, som hade ett sprucket blad, sågade av dem i lagom längd och skruvade fast en kloss som handtag. Sedan klädde de in bladen i handdukar och så funkade dem hyggligt som kryckor. Det var snarare det att det inte fanns så mycket för Margareta att göra. Hon ville hålla sig nära huset, men med Peter på kryckor erbjöd huset och gräsmattan inte mycket att göra. Efter middagen den dagen satt de på verandan, tystare än vanligt. Karin vände sig mot Holger:
– Du får hämta mjölken imorgon. Sen får fru Johansson komma med mjölken som tidigare. Vi får väl skriva till syster Göransson, så kan hon skicka hit ett par riktiga kryckor.
Margareta tittade på sina föräldrar, men ingen reagerade.
– Jag går lägger mig.

Det var som om hela ön sov. Alldeles tyst, det var vindstilla och havet blankt. Peter sov fortfarande när hon gick ut ur deras rum och från huset hördes ingenting. För en gångs skull hörde man inga måsar. Det enda som Margareta hörde när hon kom backen ner mot båthuset var ljudet av korgen som slog mot mjölkkannan och ett svagt dunk från en båtmotor. Nere vid bryggan ställde hon ifrån sig korg och kanna på bryggkanten vid ekan, och hämtade åror inne i båthuset. Hon gick ner i ekan med dem och upptäckte att gårdagens regn fyllt ekan med lite vatten. Hon tog fram öskaret och öste båten, hon kunde inte skovla ut det som Peter, utan koncentrerade sig på att snabbt fylla karet så mycket som möjligt för minimera antalet tag. Ganska snabbt var det tillräckligt lite vatten kvar. Hon lyfte då ner korgen och drog till sig kannan så den stod rakt framför en toft. Sedan ställde hon sig på toften och då var hennes näsa i höjd med kannans handtag. Hon skulle precis slå armarna om kannan för att lyfta ner den i båten, när hon hör Hjalmars röst:
– Vad gör Margareta?
– Jag ska hämta mjölken.
Margareta stödde sig med händerna på bryggkanten och vred på huvudet och såg Hjalmar i begrepp att lägga till.
– Utan bror din?
– Han har stukat foten.
Hjalmar gick framåt i den långsamt glidande båten och kom fram i fören. Väl där bar han av med en båtshake och hoppade sedan upp på bryggan.
– Det är ett stort åtagande för en liten flicka, men det är bra att Margareta gör det. Men om jag hjälper till går det dubbelt så fort.
Margareta tvekade någon sekund innan hon accepterade. Hon avbröt försöket att lyfta ner mjölkkannan och tog istället korgen med sig upp på bryggan. Hjalmar tog mjölkkannan och de båda gick ombord på hans båt. Den liknande Holgers motorbåt, men var större. Den luktade mer, av fler dofter. Det låg flera nät i olika lårar, med skillnader Margareta inte förstod men la märke till. Mitt i stod det som en stor träkista, som måste varit sumpen.

På vägen över till Storön sades knappt något. Väl framme fick Margareta vara den som bar av, fast Hjalmar la till så försiktigt att det knappt behövdes. När de lastat ur och i igen och vänt tillbaka mot Lillön, tog Margareta mod till sig och frågade:
– Varför har jag inte sett Hjalmars bror i år?
Först sade Hjalmar inget. Han tittade ut mot fjärden, innan han vände sig mot Margareta igen.
– I höstas blåste det oväntat upp till storm, så vi gick ut för att ta in näten innan de förstördes. Då gick han överbord. Jag fick tag på honom, men det var svårt att få upp honom. Varje gång jag försökte lyfta upp honom, slog vågorna honom mot relingen. Tre gånger försökte jag utan att lyckas, men när det väl gick var det försent. Han hade redan dött, så jag släppte i honom igen.

På gräsmattan framför huset syntes Karin gå ner mot båthuset och för första gången den morgonen hörde Margareta måsarna.

Att lära sig ro, del 2

Morgonen de skulle hämta mjölken och äggen första gången, på väg ner mot båthuset, såg de en båt anlagd utanför. På bryggan stod Hjalmar Karlsson bredvid den öppna sumpen. När de kommit ner hade han redan lagt ut, men så snart de ställt ifrån sig mjölkkannan och korgen för ägg sprang Peter längst ut på bryggan och ropade efter Hjalmar:
– Vad kom Hjalmar med idag?
– Se efter själv!
Margareta försökte själv få upp luckan och hade nästan lyckats när Peter kom och hjälpte henne med den sista biten. De kikade ner i sumpen, men från bryggans nivå såg de inte mer än tre skuggor. Peter klev ner på avsatsen i sumpen först, sedan kom Margareta efter. De kröp ihop för att komma så nära ytan som möjligt. Då kunde de se tre gösar, en större i övre hörnet och två lite mindre nära väggen precis nedanför dem. Fiskarna var alldeles stilla i det grönskimrande vattnet, bara bröstfenorna rörde sig långsamt fram och tillbaka. Plötsligt kände Margareta Peters händer i ryggen, som först tryckte till och sen ryckte henne tillbaka.
– Tur att jag höll i dig!
Han skuttade upp ur sumpen med skratt.
– Kom, mamma väntar på äggen.

Det var Peter som rodde. Den lätta ekan liksom låg ovanpå det lugna vattnet och när Peter träffade rätt med årorna sköt båten fram med ett ryck. Efter ett tag kom han in i en bra rytm och det gick nästan lika fort som om Karin eller Holger hade rott. Trots det tog det nästan en kvart för dem att ta sig över. Sakta men säkert växte Storön upp ur vattnet och snart tornade båthuset upp sig framför dem och det var dags för Margareta att ta emot och hoppa i land. I skuggan intill båthuset stod en ifylld mjölkkanna och en liten trälåda med ägg. Margareta flyttade över äggen till deras korg, medan Peter ersatte den fyllda kannan med den tomma och lyfte ner den nya i ekan. Han lutade axlarna ordenligt bakåt för att få tillräckligt med rörelsefrihet för benen för att kunna kliva kontrollerat ner på ekans toft. Ekan lutade betänkligt under tyngden av hans fot, men inte mer än att Peter, van att kliva i och ur ranka båtar, kunde hålla balansen när den gungade tillbaka när han var helt i.
– Kan jag ro hem?
Peter svarade inte, utan bara ställde kannan mitt i båten och satte sig sen på aktertoften, lossade på tampen och höll sedan fast båten så gott det gick. Margareta lossade förtampen, kastade i den i båten och klev i. Efter att hon satt sig på den främre toften, tog hon upp den ena åran och sköt med den ut ekan från bryggan. Samtidigt sköt Peter ifrån aktern, så ekan gled ut från bryggan parallellt med bryggsidan.

Margareta hade lite svårt att kontrollera årorna, ibland gick den ena djupare än den andra och det fick ekan att svänga än hit, än dit. Efter kanske var tredje årtag måste hon höja den ena åran, medan hon tog plaskande små tag med den andra för att komma tillbaka på rätt kurs. Peter, halvliggande, ropade då och då instruktioner, intill ordval identiska med Holgers från deras roddlektioner.

Och så träffade hon rätt. Rätt vinkel på årorna, bladen lika djupt, precis under vattenytan och hon kunde luta hela sin vikt bakåt och låt de raka armarna dra med sig årorna. Ekan sköt fart som den skulle, inte lite mycket som när Peter rodde, men tillräckligt för att den fortfarande hade lite fart kvar när hon i lugn och ro förberett sig för nästa tag. Så fortsätter det. Ibland missade hon lite och måste rätta upp ekan igen, men i stort gick det bra. En liten stund, mitt emellan öarna, verkade det som att Storön inte blev mindre, som om de stod stilla. Så började Storön krympa igen och Margareta ville visa vad hon kunde och började kasta sig bakåt i årtagen. Hastigheten gick upp, samtidigt som hennes rygg började värka – först lite bara, sedan alltmer. Ekan knyckte framåt och klykorna knarrade. Peter tystnade och satte sig upp. De var nästan framme, men Margareta märkte det inte, hon bara rodde. Helt plötsligt grävde vänster åra ner sig i vattnet, samtidigt som den högra bara skrapade på ytan. Utan den högra årans stöd, gjorde Margaretas satsning att hon ramlade snett bakåt. Instinktivt släppte hon den vänstra åran och blev liggande med ryggen mot den högra relingen. Ekan svängde runt och pekade rakt ut mellan öarna. Peter skrattade först rakt ut, men slutade när han såg att åran Margareta släppt höll på att glida i vattnet. Han klev kvickt, men försiktigt kring kannan, framåt i båten och fick tag i åran alldeles som den skulle falla i.
– Nu tar jag sista biten.
Margareta protesterade inte och släppte sitt krampaktiga tag om den andra åran.

När hon orienterat sig lite såg hon att de nästan var framme och att Karin stod och väntade på bryggan. När de lagt till och fått hjälp med kanna och korg ur båten, sträckte Karin ut en hand Margareta inte behövde och hjälpte henne upp. Hon drog den andra handen över Margaretas hår.
– Vad duktigt du rodde, men ekan är nog lite för stor för dig än.
Margareta tittade upp på Karin, övertygad om att dagens höjdpunkt redan passerat.

Att lära sig ro, del 1.

Nära båten gick det ganska fort, vattnet forsade kring båtens sidor. Tittade man lite längre bort låg fjärden stilla och allt vatten var det andra likt. Lyfte man blicken och vände sig bakåt såg man det stora båthuset på Storön bli mindre och mindre. Nu var det inte mycket kvar tills de var framme på Lillön. Det var då, tyckte Margareta, som sommaren började på riktigt. En månad med bara fötter, med bekväma kläder och med utsläppt hår. En månad utan högläsning i klassen, utan middagsbjudningar när barnen åt i köket, och utan läxläsning ensam på rummet. En helt ny månad, ännu oanvänd, tillsammans med familjen. Det fanns som mycket hon ville göra, se, återvända till. Det fanns så mycket hon ville pröva, saker hon inte vågat, kunnat eller fått. Detta var första året som hon och Peter skulle få hämta äggen och mjölken själva från bondfrun på Storön. Hon skulle aldrig gått med på att låta doktorn och doktorinnan göra det, men att barnen gjorde det gick bra.

I Lillöns båthus hade bröderna Karlsson redan lagt i både ekan och segelbåten åt dem, så det var trångt att komma in med motorbåten, men Holger klarade det bra. Föräldrarna hjälptes åt att lyfta ur packningen och Peter och Margareta bar ut väskorna ur båthuset och lastade i kärran. Till sist var det bara mjölkkannan kvar.
– Barn, ni får lyfta ur mjölkkannan, så vi vet att ni klarar av det.
Holger hjälpte Karin ur båten och de ställde sig båda vid sidan om och lämnade utrymme för syskonen att ta sig ner i den. Mjölkkannan var nästan brösthög på Margareta och hon blev rädd att de inte skulle klara av det, men den visade sig vara halvfull och hon kunde precis lyfta den och flytta den ett steg i taget. Att lyfta den i och ur båten skulle bli mycket svårt för henne, delvis på grund av kannans höjd. Peter, 10 centimeter längre än året innan, hanterade kannan kontrollerat, men inte så lätt som han låtsades. Tillsammans kunde de både bära och lyfta den utan problem.

Dagarna på ön var som Margareta alltid mindes dem. Som vanligt sov hon och Peter i en av fiskebodarna. Det lilla rummets luft var fortfarande tung av tjärdoft och numer var det bara Margareta som kunde gå raklång in de låga dörrarna. Fönstren var så små att det rådde dunkel där inne även soliga dagar, men det fanns en fotogenlampa om man ville läsa på kvällen. Eller snarare när Peter ville läsa, eftersom den stod på bordet vid hans säng, så tändes och släcktes den enligt hans vilja. Oftast väcktes de av att Karin ringde i gonggongen, som betydde att hon hade frukosten klar uppe i huset. När de kom upp hade Karin, oftare än inte, redan gått upp i sovrummet med sin och Holgers frukost.

Efter frukost var Margareta och Peter ute hela dagarna. Ibland hämtade de metspöna från en fiskebod och metade. Kanske från bryggan om de bara ville låta tiden gå, om de var mer ambitiösa letade de upp klippor i närheten av grynnor eller vikar med vass. Holger påpekade att det bästa fisket var vid solens upp- och nedgång, men det var ju antingen för tidigt eller för sent för dem. De fick mest mört, men då och då högg en abborre stor nog att ätas. Vid sällsynta tillfällen fick de tillräckligt många för en lunch och då gjorde Karin sotare direkt på spisen. Annars fanns det gott om badplatser på Lillön, men om de skulle bada hade de strikta order om att alltid vara tillsammans och aldrig dyka annat än från bryggan. Den första regeln de och den andra följde Margareta. Hon kunde ofta vara rädd när Peter dök från klipporna, han påstog sig veta var det var djupt nog och det hade aldrig hänt något – men Margareta hade tagit till sig förmaningarna och Holgers detaljerade beskrivningar av vad som kunde hända. Dessutom hade inte Astrid i klassens storebror brutit nacke så? Men skvallra på Peter skulle hon aldrig göra.

Den lilla ön var som en egen värld som varje år, varje dag, ibland varje timme omformades framför Margaretas ögon. Hon kunde upptäcka nya saker hela tiden trots att hon kände till varenda sten. Det kunde vara nytt ett fågelbo, en pöl med grodyngel eller en blomma som vissnat. Hon tröttnade aldrig på att på att själv gå runt i den lilla skogen eller på klipporna. Intrycken och öns begränsningar gjorde att hon kunde gå en hel eftermiddag så utan att känna sig ensam. Aldrig kändes staden, skolan och lägenheten mer avlägsna än då.

Regniga dagar brukade Margareta och Peter fiska inne i båthuset. Där fanns bara liten abborre och mört, så små att de inte kunde dra ner flötet under ytan. Det gjorde inget, i det klara grunda vattnet kunde man se dem nappa ändå. Det var nästan ännu mer spännande än vanligt fiske. När de fick upp en, krokade de av fisken och slängde den tillbaka. Vissa högg om igen och om igen, så att man kunde se flera hål från kroken i fiskens mun. Abborrar som var riktigt stora – för att vara fångade i båthuset – ville Margareta gärna lägga i den stora sumpen som var inbyggd under båthusets brygga. Hon hade velat spara dem tills de blev stora nog att äta, men redan den första hade hon hittat flytande med den vita mjuka magen upp några dagar senare. Nu hade hon gett upp det projektet och gick med på att släppa ut dem på kvällen.

Ibland tog Holger ut dem med någon av båtarna och fortsatte lära barnen sjövett. Han var noga med att lära syskonen om båtarna enligt konstens alla regler, från hur man rullar ihop tågvirket på segelbåtens fördäck till hur man ska lägga åror så de inte glider ur klykorna. Holger var en mycket van seglare, men hanterade de andra båtar ganska väl också. Bröderna Karlsson skötte båtarna, tog upp dem på vintern samt föreberedde och la i dem på sommaren, men Holger hade inte kunnat vara stoltare över deras fina skick om han gjort det själv. När han stötte ihop med någon av bröder Karlsson frågade han dem ut om vindar, strömmar och var fisken fanns. ’Det finns inga som känner vattnen här omkring som Karlssons’ brukade han säga och det stämde nog. Han utnyttjade deras råd, imponerade på sina barn och sina vänners barn tack vare dem, men påpekade alltid vem som hjälpt honom.

De åt nästan samma sak varje dag, omelett med kokta rödbetor till lunch och fisk och potatis till middag. Ibland gädda, ibland gös och ibland abborre. Varje morgon, efter att de tagit upp näten kom bröderna Karlsson förbi och tittade i sumpen, och fyllde på om det behövdes. Innan middagen hjälpte Peter och Margareta Karin, oftast med att hämta potatisen i jordkällaren och att skrubba den. Efter middagen var disken barnens uppgift och föräldrarna brukade sätta sig på verandan. Karin tog fram sin stickning, Holger sin bok och hällde upp en whisky. Ibland, när barnen kommit ut, sjöng Holger Taube för dem.

Utanför sammanhang

En beskrivning måste ge ett sammanhang för att kunna ge förståelse. Till exempel bestäms mycket av det som anses olämpligt eller opassande av sitt sammanhang eller placering, inte av företeelsens eller föremålets egenskaper. På så sätt är bar överkropp självklar på stranden och omöjlig på Operan. På samma sätt är potatis mat på tallriken, men smuts på golv och det är snuskigt äta gröt med händerna, men naturligt för smörgås. Poängen är inte att detta är godtyckligt, för det är det ju inte, utan endast att sammanhanget krävs för att kunna förstå. Till exempel när 11-åringen frågar ’får jag äta med händerna?’, måste föräldern veta vad som ska ätas för att veta vad svaret ska bli.

Detta gäller även situationer. En liten detalj kan avgöra om det är något alldagligt, eller mycket ovanligt, eller till och med farligt. På en full busshållplats en oktobereftermiddag är det ju alldeles vanligt med en pojke kring sju år gammal, som står och trycker lite sur i kurens ena hörn. Så vanligt att de flesta som väntar på bussen nog inte skulle lägga märke till honom. De, som mot förmodan gör det, tänker nog att ’det är hans pappa där bredvid’ eller ’den där damen är kanske hans mormor’. Sen går de på bussen och om de skulle se att pojken står kvar, så tänker de nog att han skulle nog med nästa buss.

Skulle någon notera att buss efter buss passerar och, trots att den möjlige pappan åker iväg precis som senares den möjliga mormodern, så blir pojken kvar – så är det först då någon anar oråd. Den riktigt uppmärksamme hade i för sig märkt nästan genast att pojken nog inte var sur utan snarare rädd och frusen, men vem tittar en andra gång på något så alldagligt som en sjuåring i ett hörn?

Det kan vara så att hans föräldrar båda tror att den andra ska hämta och han börjar så sakta bli orolig att de aldrig kommer komma. För en sjuårings fantasi kan det vara en fullkomligt rimlig tanke och kanske den mest skrämmande i hans liv. När alla andra i busskuren bytts ut och flera bussar av varje linje passerat, så börjar pojken gå i bussarnas riktning. Han är rejält kall nu och vill börja röra på sig bara därför. Han tänker att avståndet mellan stationerna säkert inte är längre än att han kan se nästa kur hela tiden och på så sätt kan han, station för station, hitta hem.

Till en början går han piggt, första stationen är inom synhåll knappt två kvarter bort. Han minns att bussen svänger nästa hörn, så från det hörnet borde han se den andra stationen. Det här kommer gå bra. Han passerar den första stationen och fortsätter runt hörnet. Nästa kvarter är ganska långt och slutar vid ett stor, trafikerad gata. När han kommer fram till korsningen, ser han en busstation i en bit in på kvarteret på andra sidan den stora gatan. Det gröna ljuset hinner slå om till rött, innan han får för sig att gå över. Det är första gången han går över en så pass stor gata ensam. På slutet av övergångstället kliver han i en stor pöl och det kalla vatten tränger ända in på huden på ena foten.

Bortom busstationen sluttar det uppåt så han ser inga fler stationer, men han fortsätter ändå mot den korsning som verkar ligga precis på krönet. Han går lite långsammare nu. Den blöta foten är rejält frusen nu och det får honom märka hur mycket han fryser om resten av kroppen. Han stannar på krönet och tvekar. På andra sidan öppnar gatan upp sig, blir bredare och där i botten av en backe, precis vid fästet på en stor bro över en bilväg, ser han nästa station. Han känner inte igen sig längre, inte alls. Till höger i korsningen, fortsätter stigningen längs en mindre gata, lite flackare upp mot vad som verkar vara en park. På andra sidan är det i stället branta trappor, som slutar vid en stenmur. Inget känns rätt, men vägen mot parken känns minst fel så han fortsätter ditåt.

När han kommer fram till parken så har det hunnit skymma rejält och så här på senhösten är det nästan tomt på folk. Ingen gungar i den lilla lekparken och den enda han ser är en äldre kvinna med hund. Hon verkar inte ta notis av honom. Det visar sig att parken ligger på en höjd och att på andra sidan delar gatan upp sig i flera små. Han väljer bara en på måfå och fortsätter gå. Någonstans i närheten måste något som han känner igen finnas, annars är han nog helt vilse. I vad som känns som evigheter går han runt, runt längs de små gatorna och hur han än väljer i hörnen – höger, vänster eller rakt fram – kommer han alltid tillbaka till parken. Tills slut ger han upp och försöker hitta tillbaka till korsningen nedanför parken.

I ljuset från gatlyktorna ser allt annorlunda ut, på något sätt känns husen närmare varandra när man inte ser taken direkt och det känns nästan som han går i en tunnel av ljus. Han går väldigt långsamt nu, lika mycket för att hålla värmen som att för att komma någonstans. Tillbaka vid korsningen vid krönet, väljer han att gå mot bron. Han har gett upp tanken på att hitta hem, han bara går. Väl framme vid brofästet tornar den upp sig framför honom, så lång att den bara försvinner in i mörkret. Trots att andra sidan känns så avlägsen att han inte kan föreställa sig komma över dit, går han upp på den. Han går nära räcket, så långt det bara går från cykel- och vägbana, släpandes fötterna efter sig.

På bron finns ingen gatubelysning, vilket han tycker är lite obehagligt. Det enda ljuset är det som reflekteras från bilvägen nedanför. Då och då passerar det bilar där nere, förvånansvärt små uppifrån. På bron har trafiken slutat för dagen, någon bil passerar i motsatt riktning, sen är han ensam på bron igen. Det oskyddade läget ger vinden fritt spelrum och han blir ännu kallare. Från ungefär mitten av bron ser han över till andra sidan. Det bortre brofästet lyses upp av vad som verkar vara en bensinmack. Han tar sikte på den, drar upp axlarna och fortsätter. Han har nästan kommit över hela bron, när han hör snett bakifrån:

’Men lilla vän, gråter du?’

De flesta dagar ser likadana ut. Man kanske vaknar av klockradion, tre minuter innan nyheterna klockan sex. Varje dag ligger man och drar man sig igenom nyheterna, varje dag lovar man att det var sista gången. Motvilligt går man upp, ut i det kalla köket för att laga frukost. Gör en kopp varmt te, läser tidningen, lyssnar på radio. Läser med ett halvt öga, lyssnar med ett halvt öra. På radion spelas något oförargligt, Bridge over troubled waters, till exempel. Sen går man går in i duschen, det måste gå snabbt för snart är man sen. Man klär på sig ordentligt – det är kallt att cykla på hösten – och så ger man sig av till jobbet. Ibland reagerar man på att det är mycket trafik, ibland motsatsen. Framme på jobbet, kanske man tänker att man måste skaffa en sådan ställning med tre borstar för att borsta grus och modd av skorna. Sen kommer man ihåg, att den tog vi bort – barnen är för små för att använda den ändå, så pölen av smältvatten och grus kommer man inte undan hursomhelst. Ytterkläder av, tofflorna på, sen tar man en snabb fika med arbetskamraterna innan barnen börjar komma. Man skvallrar lite, planerar dagen lite. Vissa, alltid samma, gnäller. Vissa, när de är nya, drar upp stora idéer för förändring. Scheman, rutiner, listor, någonstans finns nyckeln till den perfekta förskolan. Kanske har de gått en kurs. Var vardag är den andra lik. Detaljerna skiljer inte dagarna åt, de förenar. Var det tisdags Tindra slog i dörrposten och hennes mamma kom för att ta henne till sjukhuset? Onsdags? Förra torsdagen?

Och så börjar de komma, lugnet försvinner och planeringen med.

Ibland, bara ibland, händer något som sätter i minnet. Det behöver inte vara dramatiskt. Det får inte vara en viss typ av dramatik. Det måste bara fastna. Det kan vara att någon säger något ovanligt som:

’Lyssnade du på Radio Stockholm imorse? Några föräldrar vill komma i kontakt med en kvinna som hittade en vilsen pojke på Solnabron förra vecka. Det måste ju vara du?’

Lonnie Liston Smith, February 5 at Fasching

Lonnie himself

Lee Pearson

Scott Ambush

Måsar

Grönt rum

Death in the afternoon